Var ute med fina vänner ikväll. Riktigt fina vänner som gör att allt känns så naturligt. Som gör att det värmer i hjärtat. Jag har för få av dom. Jag har för få att människor runt omkring mig som bryr sig på riktigt. Jag är fullt medveten om det. Jag är fullt medveten om att det inte finns någon som bryr sig fullt ut. Jag har bara mig själv, typ.
Ibland känner jag att jag inte behöver leva så här. För vad som verkar naturligt i mina ögon är sorgligt och ledsamt i andras. Att jag har bara sitter hemma på kväller/helger och inte gör ett piss. Att jag gladeligen sover till 11-12 på helger eftersom jag ändå så inte har något att göra. Jag tror jag har en liten (stor) identitetskris just nu. Jag vet inte vem jag är. Vad tycker jag. Hur är jag. Hur känner jag. Vem vill jag vara? Vem är jag?!
Jag är inte som normen. Kommer aldrig vara, aldrig bli. Men fan vad enkelt det hade varit. Inga ifrågasättningar, inget dåliga argument och onödiga diskussioner.
Jag gillar vintern. Okej, jag älskar vintern. Jag känner en euforisk lycka av att känna den kalla luften. Mörkret och jag går ihop. Det är bara så det är. Har haft långa och onödiga diskussioner om hur man kan gilla vintern men avsky sommaren (till stor del gör jag det). Jag brukar oftast vända på steken och fråga hur man kan gilla sommaren och tvärtom så där. Oftast med inga bra svar, men fortfarande påståenden om att sommaren är bäst.
It goes on and on, med många olika grejer. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att jag känner mig missanpassad eftersom mina tankar och åsikter inte kan värdesättas lika högt.
Jag vill ha någon som accepterar mig precis som jag är.
Klarar inte av att lyckliga människor. Det är som ett slag i hjärtat på mig. Klarar. Det. Inte.
Missanpassad idiot.
Vet inte vad det tog åt mig, men det var tvungen att komma ut. Förlåt för att jag inte passar in i dagens samhälle. Ni missar dock något storslaget. En individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar