Update of life.. typ

Åh, vad mycket som här hänt. Inte. Men vi tar det i punktform.

• Gråtit i skolan. Ja, so? Jag blev orättvist behandlad och jag sa att det var okej. OKEJ?! Det var fan inte okej. Men jag grät. Och var ledsen. Så var det med det de. *Stolt tjej*
• Lämnat tillbaka bilen. Fan vad jag saknar den. Fan vad overkligt det är överhuvudtaget att jag har körkort. Jag? Erika? Körkort? Det har aldrig funnits i mitt huvud. Men själva kortet finns ju i plånkan.
• Första uppgiften i skolan klar. Första skräddade byxan inlämnad och tillbaka har den kommit. Den var ok. Jag är nöjd. Jag kommer aldrig använda den. Nu ska jag göra skjorta. Det ska bli kul.
• Jag har köpt en hatt. Jag älskar den. Det är så mycket.. U2 på åttiotalet över den = ÄLSKAR DEN ÖVER ALLT ANNAT! Blir så inspirerad att spara ut håret till en dåtidens Bono-frilla men inser att jag inte skulle passa i det. Men what evah. Jag älskar min hatt. Jag kommer närmare mitt U2 jag.
• Jag ska tatuera mig. Jag har bestämt mig. Vart den ska sitta, och hur den typ ska se ut. Känslan av den. Och nu längtar jag. Och jag kommer aldrig ångra mig, för det den kommer stå för kommer alltid finnas i mitt hjärta. Ska bara boka tid.
• Jag fyller 20 om mindre än en månad. Är inte det coolt? Äntligen, typ.

Klockan är nu 02.39, jag kollar på Frasier (dvd) och är beroende. Jag måste tydligen ha ett beroende att kolla på. Nu är det Frasier. Förut var det TBBT. 

Jag börjar skolan 08.30. Borde sova. Men jag bara skjuter upp det mer och mer. Kommer aldrig komma upp i tid. Är det värt att dygna? Antagligen inte. We'll see.

Live long and prosper. 

Jag...

... känner mig så ensam.

Make it work

det är bara här jag gnäller. Jag vill inte gnälla någon annanstans. Vill inte att någon annan ska höra. Jag mår ju bra egentligen. Faktiskt. Men jag är slutkörd nu och vill bara vara ensam. Ensam hemma och göra vad jag vill. Inga krav. Ingenting. Dö.

fjårtiz-gnäll

Jag har överlevt dagen. I morgon ska jag överleva det värsta. Köra till G-town, lämna bilen och sen ta mig tillbaka till U-town på något sätt. Antagligen buss/tåg. O.R.K.A.R I.N.T.E!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill sova.. mosa runt i lägenheten, städa (!!!!!), sy lite, ta det lugnt.. ORKAR INTE! ;(;(;(;(

aaaaaaaaaaahahahahah buhuhu..

Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Jag... pallar inte.

Det var mycket nyss. Fram tills i onsdags. Fullt ös, medvetslös. Får man slappna av efter det? Nej, då ska man köra ca 11 mil hem till helvetet, för att sen gå upp svintidigt och jobba och prestera. För att sen ta en cpigt jobbig bil och köra hem dom där 11 milen. Vara hemma ca 19.30. Kånka upp tjocktv på 30 kg ensam. Slappnar av. Känner för att skrattgråta. Inser att i morgon så har man lektion halva dagen. Har hört ryktas om att värsta feta läxan väntar. Sen roadtrip till Borås. Ska bli kul. Kommer bli galet trött. 30 mil fram och tillbaka. Dör död döden. Och hemma ser det ut som fan. Mögliga gamla matlådor. (Vet inte om dom är mögliga, vågar inte kolla, orkar inte, skrattgråter igen...) Stökigt. Hungriga katter. Mat, mat, mat. Fattig student. Ledsen student. Slutkörd människa... ORKAR INTE!

KRAV, KRAv, KRav, Krav, krav....

Vill bara ta en katt (eller bägge två) och tvångsmysa.

PLUS ++++++++ att jag får dåligt samvete för att jag lämnar kräken ensamma hemma så mycket. Jag vill ju bara mysa med dom. Klappa dom. Se dom sitta och kolla ut genom fönstret. Sova med dom. My precious.

BoObIeS!!!!

Mitt ena bröst tror att det är gravid. Ja, inte att själva bröstet är gravid, utan att jag skulle vara det. Vilket jag inte är. För att bli gravid måste man ha köttsligt umgänge och det har inte Erika. Kanske är jag nästan Jungfru Maria men hon hade säkert någon annan logisk förklaring (yeah right).

Eller så har jag cancer. Så mycket cancer att det inte känns en knöl. Utan att hela bröstet är en knöl som är mjuk och känns som ett bröst ska, fast det gör ont och är svullet. Typ. Fast med cancer. Jag dör i morgon.

Kan även vara så att jag fortfarande är tonåring och just detta bröstet kände för att växa lite till. För det behövs ju verkligen... NOT! Kommer bli nästa Dolly Parton, fast bara det enda bröstet.

Det är mina teorier på att varför jag har ont i mitt ena bröst. Och nej, det är inte before-mens-ont, för då MÅSTE man ju ha ont i bägge tuttisarna. Det måste man...

Feels like failure

Jag klarar inte av människor i allmänhet. Jag gör det verkligen inte. Dagens sanning. Vet inte hos vem felet ligger hos, antagligen mig.

Var ute med fina vänner ikväll. Riktigt fina vänner som gör att allt känns så naturligt. Som gör att det värmer i hjärtat. Jag har för få av dom. Jag har för få att människor runt omkring mig som bryr sig på riktigt. Jag är fullt medveten om det. Jag är fullt medveten om att det inte finns någon som bryr sig fullt ut. Jag har bara mig själv, typ.

Ibland känner jag att jag inte behöver leva så här. För vad som verkar naturligt i mina ögon är sorgligt och ledsamt i andras. Att jag har bara sitter hemma på kväller/helger och inte gör ett piss. Att jag gladeligen sover till 11-12 på helger eftersom jag ändå så inte har något att göra. Jag tror jag har en liten (stor) identitetskris just nu. Jag vet inte vem jag är. Vad tycker jag. Hur är jag. Hur känner jag. Vem vill jag vara? Vem är jag?!

Jag är inte som normen. Kommer aldrig vara, aldrig bli. Men fan vad enkelt det hade varit. Inga ifrågasättningar, inget dåliga argument och onödiga diskussioner.
Jag gillar vintern. Okej, jag älskar vintern. Jag känner en euforisk lycka av att känna den kalla luften. Mörkret och jag går ihop. Det är bara så det är. Har haft långa och onödiga diskussioner om hur man kan gilla vintern men avsky sommaren (till stor del gör jag det). Jag brukar oftast vända på steken och fråga hur man kan gilla sommaren och tvärtom så där. Oftast med inga bra svar, men fortfarande påståenden om att sommaren är bäst.
It goes on and on, med många olika grejer. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att jag känner mig missanpassad eftersom mina tankar och åsikter inte kan värdesättas lika högt.

Jag vill ha någon som accepterar mig precis som jag är.

Klarar inte av att lyckliga människor. Det är som ett slag i hjärtat på mig. Klarar. Det. Inte.
Missanpassad idiot.

Vet inte vad det tog åt mig, men det var tvungen att komma ut. Förlåt för att jag inte passar in i dagens samhälle. Ni missar dock något storslaget. En individ.